Jag är den släckta plastljusstaken som stirrar på han som sitter vid bordet. Jag är grannen som flyttar saker på våningen ovanför fast klockan är kvart i tre. Jag är kylskåpet som framför ljudspåret från kompressormassakern för honom. Jag är täcket över hon som ligger i sängen han gick ifrån. Jag är maten som möglar i pannan på bordet. Jag är snön som ligger kvar utanför, ligger kvar med spår och allt.
